Kartonger, kartonger och åter kartonger. Det tar på krafterna att packa ner och packa upp och det känns alltid lite vemodig, man vet aldrig vad man ger sig in på. Även fast man vet att det blir underbart bra så kan man inte låta bli att vara lite nervös. Det känns alltid så, tro mig jag vet jag har flyttat sju gånger på tre och ett halvt år när vi flyttat klart nu. Så nu ska jag bo där ett tag, det har jag bestämt, för det tar som sagt på krafterna att flytta.

I övrigt försöker jag hitta verkligheten igen efter P&L det är svårt, man tror alltid att livet alltid ska vara så enkelt och härligt. Lyssnar på musik hela dagarna dricka en öl eller två, inte behöver bry sig så mycket om allt runt omkring för alla tänker liknande. Att det bara är enkelt och allt som betyder något handlar om musik! Sex dagars ledighet fick jag också, men inte utan ångest för jobbet och jag undrar åter igen när jag ska hitta tillbaka lusten för att jobba. Den har inte funnits sen allt vart kaos där i maj och jag känner att jag inte räcker till, att jag borde vara där jämt för annars går allt jag planerar och tänker i bitar och så måste jag bygga upp allt igen. Jag hade precis gjort det nu när jag gick på ledighet, byggt upp allt, det tog sex dag att få allt i bott igen och min planering är bortkastad. Imorgon måste jag dit och ägna åtta hela dagar åt att bygga upp allt igen och jag vill bara vara sjuk och ligga i min säng tills höstterminen. Hade jag inte haft underbara arbetskollegor så hade jag nog gett upp. Man får bita ihop, snart är hösten här igen och jag kommer faktiskt tacka för det!

Annars så är förkylningen så gott som helt väck förutom när jag tar min nässpray, det känns skönt, jag ska börja träna imorgon igen, äntligen! Och kommer förkylningen tillbaka då jäklar! Kanske kan jag fixa ett Lidingölopp till slut, bara jag får vara frisk resten av sommaren så!

Annars så har jag som vanligt för mycket att göra och för lite tid, men man får som vanligt prioritera. Nu ska vi flytta klart, det får kanske vara första målet! Men först av allt ska vi åka till Amanda och Kalle och äta middag, underbart!

Festivalens höjdpunkt var igår och fast det är två dagar kvar så vet jag att det inte blir bättre än så. Det går liksom inte att slå och det går inte heller att förklara med ord, orden räcker inte till. Två år hade gått sen sist fast det kändes som igår jag stod där och hörde sista tonen på Mannen i den vita hatten och efter det blir det alltid så tomt. Man längtar alltid tills Mannen i den vita hatten ska början, just för att det är den bästa Kent låten någonsin, men samtidigt fasar man, en timme och 40min gick på tok för fort. Jag kunde stå där tre timmar till, minst. Men det var obeskrivligt bra och jag funderar just nu på om det var den bästa konserten jag sett, det var lite utöver det vanliga. De lyckades fånga en stor publik och jag ser det bara positivt med synth inslagen i de nya låtarna, det blir lite mer ös på allt. Publiken får lite mer fart och det blir lite mer dans!

Men nu är det dags att ladda om, det är två dagar till och vem vet vad det bjuder på!