Nu borde jag har rört mig mot sängen, men dagarna bara springer förbi hinner inget alls längre! Och jag går upp och ner och upp och ner, jäkla drygt är det. Först kan jag tänka att det är underbart att det är vår, sen kommer jag på allt jag ska göra. Sen längtar jag efter sommaren och sekunden efter vill jag bara att den ska ta slut. Och sen längtar jag tillbaka till när jag var yngre och dansade mig inom vår och sommar nätterna och sen vill jag vara 30år så jag slipper allt vad hitta jobb heter och bara ha ett! Jag kan dansa omkring på ett träningspass i full lycka också bara för att tre timmar senare bädda ner mig i sängen och vilja dra ett täcke över mig och aldrig mer gå upp.

Jag tror det kalls lättare livskris på grund av att man inte har någon aning om framtiden och massor att göra ändå. Men ja det är bara att bita ihop och ta sig igenom alla avhandlingar, intervjuer och annat skit. Och sen ta sig igenom en tid av ovishet. Man får försöka ha kul på vägen antar jag, eller träna sig igenom livet, det funkar också. Här hemma står nu i alla fall en cykel som har fått en riktigt genomgång av snälla morbror, så här ska det cyklas flera mil i veckan, fly från verkligheten! Annars så hade jag på förslag att flytta till Stockholm igår där tjänar man sjuka summor som förskollärare, min kära sambo lät inte överförtjust över den idén precis. Ibland skulle han behöva en spark i baken för att förstå att det är kul att uppleva annat också, nu vill jag inte flytta och menar inte så!;) Men just det här att hela världen inte består av Insjön och rör man sig utanför Dalarnas gräns så blir allting nästa läskigt. Jag trivs verkligen här i Insjön, Leksand, Dalarna, men håll med om att man verkligen behöver semester här ifrån ibland, bara för att förstå hur mycket man verkligen gillar röda hus, dalmål och att ha två uteställen att gå till vintertid! Sa jag att jag hade en lättare livskris?