Jag skulle kunna klaga och vara riktigt arg, som så ofta känns det som. Hade omexamination på skridskorna och är fortfarande inte godkänd. Men jag lämnar det där, frustrationen gick över efter 6km i elljusspåret, fler kilometrar blir det i veckan. Men det gäller fortfarande att gå ut lugnt inte åka dit med någon mer förkylning. Fast jag tror det har gett sig nu, jag har förhoppningar om att jag kommer kunna gå ut riktigt hårt snart! Om det inte skulle bli så, så kommer jag möjligen gå på frustration, för lite ångrar jag mitt val av specialisering, men men! Har för övrigt börjat äta riktigt bra, hela tre dagar har det funkat, så jag känner mig nöjd och duktig också!:)

För övrigt är det mest OS nu för tiden, förutom skola och jobb. Sitter och hejar på killarna nu när det åker skidor. Min andra halva vill se på hockey, det får han minsann se på datorn eller andra tvn, där är det juh inte Sverige. Han har tagit ledig imorgon till nio också så han ska kunna se Sverige;) Killar! Men vad skulle man göra utan dem. Det är roligt hur mycket saker man lär sig om varandra när man lever så nära varandra. Jag har alltid så kul när vi är och handlar, student som jag är så köper jag Hemköps bacon och Hemköps egna pasta och det hade jag säkert gjort även om jag inte varit student också. Men på något vis har det på slutet börjat hamna pasta från Brailla, bacon från Scan (helst skulle det vara Siljan Chark) och ris från Uncel Ben's i min kundkorg. Och ja har man den lönen som min andra halva har så kan man väl helt enkelt köpa "det bästa";) Här om dagen försökte jag också slänga in lite knivar och plastslevar i diskmaskinen, men icke, det skulle tydligen diskas för hand;) Det bästa med allt det här som man hela tiden märker, det är mycket mer, är att det aldrig känns jobbigt eller drygt, det gör mig faktiskt bara glad! Jag ler och tänker för det mesta att han är lite knäpp och samma sak tänker han om mig och samma sak sa vi båda två här om dagen att katten nog tänkte om oss;) Fast katten är rätt knäpp han också, smyger upp på nätterna i sängen utan att vi vaknar och tycker sig in mellan oss, han ska prompt ligga emellan oss, så vi får gott ta varsin sida av sängen. Vi som är vana att dela på 120 och ta upp 90 av de 120;) Och ja allt sånt här bara förgyller mina dagar, jag har tänkt på det och på slutet är jag glad för det minsta, man lär vara det. Speciellt när det går lite tungt ibland, för der man det lilla så glömmer man oftast det stora!

Nu ska jag åter gå till OS, jag hoppas verkligen att Hellner ger allt på sista sträckan!:)