Trots att det kan vara en av de bästa dagarna på hela det här året hittills, så har en liten oroskänsla legat i magen sen i morse. Jag har verkligen försökt kasta iväg den, men det där att vakna upp ur vissa drömmar kan verkligen förstör den underbara känslan borde ha när man vaknar. Det kan liksom hänga över mig en hel dag och jag kommer på sånt jag inte tänkt på, på väldigt länge. Ja och direkt man släpper iväg tankarna lite till det förflutna så kan man ibland tyvärr hamna lite där och det förflutna ska man inte låta tankarna fastna i har jag lärt mig. Man ska blicka framåt det är då det går bra. Fast samtidigt måste det vara okej att vara människa ibland och det måste vara okej att sitta och känna sig liten, ensam och aningen borttappad ibland. Det bestämmer jag nu att man får.

Och egentligen handlar allt det här om att kämpa, att dra och slita. Verkligen försöka, hoppas och varje gång är man lika rädd för att bli besviken att man har kämpat för inget alls. Jag kämpade ihjäl mig en gång och tappade bort vem jag var. Jag ägnade så mycket tid att kämpa och till slut orkade jag inte och gav upp och sket i allt. Och ja så mycket kämpar jag nog aldrig igen tror jag, inte utan att få hjälp.

Ibland är det riktigt skönt att skriva här och göra saker klart för sig, ännu en ska utklarade. Nu ska jag nog snart sova är helt slut!