Ibland slås jag av en fruktansvärd ensamhets känsla när jag t ex sitter ensam i köket och äter middag och det börjar bli mörkt. Idag var det lite så, de hörde av sig från jobbet och avbokade min pass den här helgen, de visste inte om de hade råd att betala ut lön i oktober för de som jobbade extra i september, alla människor jag känner har planer, jag mötte en silverfiski köket i morse och skolan kändes skit. Kände mig som ensammast i världen då och tankarna bara snurrar och man tänker det var inte så här det skulle bli. September skulle faktiskt bli awesome och jag hoppades verkligen det. Men då gäller det verkligen att rycka upp sig och tro mig jag har lärt mig det! Jag men får jag inte vara kvar på mitt jobb, det är bara att söka nytt då och jag har aldrig haft svårt att få jobb förut! Och visste det är trist att alla människor har planer ikväll, men tänk allt man kan gör när man är ensam, man kan se alla de serier man vill se och man kan ha sin godispåse för sig själv och man kan dansa runt i lägenheten utan att någon tycker att man är knäpp;) Och silverfiskarna försvinner bara jag får något gift åt dem och skolan löser sig för jag vet att jag kan! Allt löser sig alltid till det bästa, hur kan jag glömma det ibland?! Jag menar det är dags att se målen igen, ibland överskuggas dem av annat, sånt som tar upp hela ens liv utan att man vill bara för att man blir blind av en känsla. Och vad gäller den känslan kan jag nog bara hoppas och tro och vänta. Är det meningen att det ska vara så, ja då blir det så!

Rosamjukisdress, ett glas juice, en påse godis och How I met your mother, blir det bättre?!:)