Jag är arg på mig själv för att jag inte tänker klart och jag arg på att det inte blir som jag tänkt mig. Jag är så otroligt arg och less på allt. Jag vill inte annat än sova, se på Gossip eller läsa. Jag är trött på att det bara blir fel. Jag är arg över att jag kommer på att jag skulle gjort annorlunda och jag är arg på att du aldrig kan växa upp. Och jag är arg, för långt där inne så tycker jag om dig trotts alls. Och jag blir arg på mig själv när jag tror att jag gör saker bättre genom att spåra ur och skita i allt. Jag blir arg när jag tänker och tror att allt blir bra bara jag skiter i allt och kör på fullt ut, fast jag är helt medveten om att det kommer att slå tillbaka mot mig. Och grattis Sandra nu har det gått en månad och nu är det lika kul längre, kanske du hade kunnat listat ut om du var smart. Det säger kanske sig själv att det inte funkar att förtränga, för även om det funkar dagtid så kommer det ikapp, i natt slog det till och med mig i drömmarna. Varför blir det alltid såhär, varför kan man inte bara släppa saker, vakna upp och allt känns bra. Jag ska försöka med den imorgon, men jag vet att det inte går om man inte kämpar för det.

Så imorgon så ska jag göra allt för att det ska bli en bra dag och jag ska börja rensa ut livet, för att bara låta det vara som det är nu det kommer inte hålla. Känns hårt men jag menar så länge det finns kvar i mitt liv, på mina väggar i mitt minne så kan jag inte släppa det. Nu är det slut på det här klagande, de här urspårade helgerna, de här sorligheterna. Det här får bli en rehabiliterings vecka för mig själv. Måste försöka hitta mina mål och mina bra vanor igen, hitta mitt liv igen.

Jag har nog tagit det här mycket hårdare än vad jag trodde eller så har jag vetat om det och förträngt det...