Sitter här och känner mig lite ensam. Det blir så ibland, idag har jag tänkt på att jag förstår människor som bara spårar ur, men jag trodde nog inte att jag själv skulle bli en sån. Fast samtidigt är det acceptabelt, i alla fall tänker jag så. Jag tjatar på om att allting har en mening, jag hoppas verkligen och tror det! Jag hoppas allt blir till det bästa, kanske bara får ta och tagga ner lite, stanna upp lite ibland i fara runt som ett yrväder, även om jag är ett sånt. Jag tror den här perioden behövs för att jag ska bli människa igen faktiskt, det är okej att spår ur ibland, jag kommer igen! Men det skadar inte att kanske skaffa sig någon plan för urspårningen. Jag får ta och fixa det!

Nu ska jag nog hoppa in i duschen och sen sova kanske?!