Och här sitter jag försökte se på tv men koncentrationsförmågan är verkligen noll, jag undrar om den någonsin kommer tillbaka igen efter att den försvann helt i april. Måste säga att jag ibland känner mig tveksam, jag är liksom bara ett yrväder och ingenting kan riktigt fånga mitt fokus alltid på väg, aldrig nöjd, vill bara fortsätta framåt och hitta något nytt att göra. Det blir tråkigt efter en kvart och jag stampar runt på stället av rastlöshet. Jag tackar för att det finns träning som kan uppehålla mig mer än en kvart och lika så jobb och vänner. Kanske är det bara sommaren som gör det, vad vet jag. Men jag vet att tio veckor hos barnen kanske kan göra att jag få ro i kroppen. Eller så får jag det helt enkelt aldrig och kommer fortsätta göra femhundra saker på samma gång och bara slutför några och när jag samlat på mig för mycket att göra så slutar det i alla fall med att jag ligger här i soffan med min dator och vet inte var jag ska börja, vad jag ska göra först. Och så går dagar, veckor, månader och det är fortfarande inte gjort, ibland blir det inte ens klart. Och om det väl blir klart så är det sällan man blir nöjd. I för sig är jag kanske för det mesta inte nöjd heller vill bara ha mer, ha det annorlunda och helt tvärtemot. Ja, ibland skulle jag nog behöva stanna upp och inse att jag faktiskt är otroligt nöjd med det jag har och jag borde verkligen lära mig leva i nuet, jag har alltid nya planer och förväntar mig att alla mina planer ska funka och som jag sagt förut det funkar inte. Även om jag själv håller dem så sammarbetar inte alltid allt runt omkring, men ja det handlar väl om att acceptera och göra det bästa av det som blev.

Ja, jag är expert på att fundera på allt mellan himmel och jord mitt i natten;) Dock är det positivt funderande, men sånt man kommer på när man sitter konstant i två timmar och försöker lära sig en låt på gitarren som låter skit. Och tro mig där är jag nöjd för timmarna går utan att jag märker det! Låten sitter inte heller som den ska och jag är ingen sångerska, men just nu bryr jag mig inte och ser fördelen i att vara ensam i ett stor hus även om jag skulle ge mycket för att ha sällskap. Ännu en ska jag måste lära mig, vara själv, det är det svåraste. Jag har knappt varit ensam i hela mitt liv alltid haft en eller flera människor runt om mig. Men jag antar att det handlar om att bita ihop där och lära sig att se charmen i att vara ensam. Eller så skaffar men en hund och så är man inte ensam, då har man någon som sitter och tittar på tv med en i soffan och någon som säkert mer än gärna ligger i fotändan och sover, trygghet!

Ja nu ska jag gå och drömma om min underbara hund och min vackra lägenhet, lycka för mig och det kommer bara närmare! :)