Krasch sa det och där satt jag med händerna kvar på ratten och tänkte vad fan händer nu. Tog ett tag innan jag kom på att jag skulle stänga av radion och vrida av täningen. Jag tror det kallas att vara i chock, men jag kom efter att tag att jag skulle ringa pappa och tackade för att han kan sånt med bilar som inte jag kan. Och sen att jag skulle ta mig ur bilen vilket betydde att man fick ta sig ur på passagerarsidan, min dörr gick nämligen inte att öppna. Det var egentligen inte en så farlig smäll, i alla fall inte när det hamnade på det stället och jag klarade mig med enbart späningssmärtor, jag spänner alltid hela kroppen när jag blir rädd och när det går ur så göra det liksom ont i hela kroppen. Och trotts att det går 35 - 45 km/h så blir det lite kraft för när jag kom ur stod den på trottoaren i en snö hög. Den fina bilen som vi endast haft i tre veckor och som pappa ägnat massa tid åt, första var han nog ganska arg som tur var gick det över, inget var heller mitt fel, jag åkta där i min 45 km/h och gjorde inte ett fel, det känns i alla fall skönt och mest skönt känns det att jag sitter här nu utan skador även om jag är helt slut och snart ska gå ner och ta en kopp te och bara kolla på tv, orkar inte göra så mycket mer. Sen är det jobbigt att bilen är helt förstörd och lillebror var inte så glad när han kom hem nu, han säger att han ska slå den som körde på mig eller åtminstone dra fingret varje gång han ser honom. Det tror jag inte han törs men han kan få vara arg det var jag också en stund, men ja, nu mest glad över att det var fronten som tog det och inte dörren då hade jag kanske haft någon mer skråma.

Vilken dag! Jag som tyckte det var en så underbar dag, min intervju hade gått väldigt bra och jag ska dit och provjobba på måndag och ja det lät bara hur bra som helst och de var så trevliga. Så jag satt där i mitt lilla lyckorus i en strålande vacker vinter dag på vägen hem från Siljansnäs, ja allting kändes perfekt och så kommer det en bil på min sida. När man är på så bra humör och så glad borde inte sånt hände, inte om man tror på The Secret i alla fall. Hoppas mamma har en förklaring till mig, annars börjar jag nog tvivla på det!