Åh, det gör lite ont just nu. Men samtidigt är det skönt och det enda rätta, fast nu är jag tveksam, jag antar att man får vara det till en början och jag önskar att det släpper sen. Det känns också så overkligt, som att jag verkligen inte har förstått vad det innebär ännu, fast det tror jag samtidigt att jag har. Det finns inga arga känslor bara ett gemensamt beslut så det borde vara det rätta, det är det rätta, men just nu känns det tungt. Men jag antar att det är så i början och att det får vara så, jag vet inte, jag har aldrig varit med om det förut. Och jag vet inte hur det ser ut om ett år heller, det vet ingen och det är det som är spännande med livet, försöker jag tänka i alla fall. Man vet aldrig vad som händer, men jag vet att om det ska vara vi så blir det vi igen.



To take one step at a time
There's no need to rush
It's like learning to fly