Har kollat på massa bilder och det har inte gjort saken bättre...

Men jag är helt säker på att jag klarade den muntliga tentan och jag har berättat för mamma om allt det här, så nu känns det lite bättre. Klumpen i magen har minskat lite i omfång. Det som är jobbigt nu är att jag inte ens vet om du klarade inte uppkörning och just nu vill jag veta det. Och jag hoppas att det hade kommit ett sms om du klarat den. Det är också de här jäkla minnena som gör allt så mycket värre, att bara kasta bort 3½ år och jag vet att jag inte ska se det så. Men jag gör det när jag har trott så mycket på en framtid. Det här är en sån plåga och jag önskar att jag aldrig gått med på det. Fast du sa att jag fick skriva ett sms, men jag tänker inte göra det. Jag måste visa mig stark fast jag inte är det. Eller är jag det? Just nu känns det verkligen inte så, jag är trött på att ha uppsvullna ögon och jag kommer vara så trött på att gråta efter de här två veckorna och tvingas jag då gråta mer kommer jag inte stå ut.

Alla säger att jag själv ska passa på att känna efter vad jag känner, men det känns som att det är så tydligt. Att jag inte behöver känna efter, känns som tårarna säger allt. Jag vet vad jag känner, det känslorna jag känt de här dagarna har varit ganska tydligt.

Åh, om du läser det här(vilket jag antar att du inte gör), så kan du väll i alla fall tala om hur uppkörningen gick....