Varje gång jag tittar på telefonen vill jag bara ringa eller skicka ett sms och varje gång jag tänker på att jag inte får det så gör det så ont. Mitt positiva tänkande går si sådär och just nu vill jag bar lägga mig ner på golvet och dö. Det  är så jobbigt att det går i perioder, ena stunden känns det som man i alla fall kan överleva det här och andra stunden ligger man på golvet i en hög och är villig att ge upp. Just nu är jag vid det andra stadiet, jag är på väg att skicka ett sms där det står att jag ger upp, för jag orkar inte utsätta mig för det här, jag menar får jag sen inte höra något positivt kommer jag inte förstå varför jag utsatte mig för det här och jag är rädd att det bara blir värre då...

Nu är det en timme tills jag ska cykla till skolan för tentan, jag är inte alls laddad, men får som sagt gå som det går! Tar jag mig dit sitter där i en timme utan att tänka för mycket på det här, då är jag nöjd!

En till hemsk sak är känslorna man pendlar mellan, det är hat, bitterhet, ledsamhet, kärlek, förståelse, ilska.  Ja, jag tror jag under de senaste dagarna har gått igenom hela känsloregistret, inget jag rekomenderar.  Det skönaste är förståelse stadiet, när jag känner att jag vill att vi gör allt för att det ska kännas bra för dig, för att jag vill att du ska må bra, för att jag älskar dig. Men där är jag inte nu, nu är jag i stadiet det är sjukt synd om mig själv.

Men jag försöker skapa mig en bild i huvudet om att du lyckas får körkort idag och plötsligt bara står här vid min dörr och säger att du ångrar allt och så blir allt bara bra igen, man kan i alla fall drömma....

Nu måste jag sluta sitta här och pina mig själv, det är bara en timme tills jag ska vara i skolan!