Jag skulle försöka skriva något positivt här, jag lovade mig själv det. Men det går inte...  Jag önskar bara att jag ska slippa vänta på denna domen, det känns som en dom och den är outhärdlig. Varje andetag blir en kamp jag kämpar. Imorgon har jag muntlig tenta och jag borde plugga, men det går inte in och texten blir alltid suddig, snälla gör slut på denna pina, jag orkar inte... Jag sitter och plågar mig igenom gamla Martin Stenmarck låtar och det känns som det var nyss jag lyssnade på dem, men det var det inte. Ena skivan är från 2004 och andra från 2006, det var med andra ord år sen. Och de spelas upp på samma vis som alla minnen spelas upp dagligen och nätterna är värst, jag undrar hur många månader det kommer dröja innan jag sover igen...

Samtidigt som jag bara vill lägga mig ner och ge upp så vet jag att det inte är så enkelt, det handlar bara om att kämpa på för allt man är värd! Och jag kämpar, så jag kämpar och jag vet att jag bara måste försöka fixa de här dagarna, att jag inte får skicka iväg det där smset som jag så gärna vill skicka.

Det känns i alla fall som jag kommit lite ner med fötterna på jorden efter i onsdags och jag har bestämt mig för att fortsätta plugga i vår, men jag har bestämt mig för att flytta hem igen. För jag klara inte av att bo för långt borta än och kanske blir det en lägenhet i Leksands istället, det är nog det jag klara av vid den här tidpunkten i livet. 

Nu borde jag stoppa näsan i en bok och bara tänka på boken, det är nog enda chansen för att ens överleva den här dagen som det känns nu! 

Det var vi som stod för skratten
Det var vi mot rubb och stubb