Jag lever än, jag har inte gråtit mig sönder och samman, det är en bra början. Jag har till och med känt mig glad, när jag tränade och bara fokuserade på det. Kommer jag bli elitidrott tränade de här två veckorna? Eftersom att träna är det enda som får mig på andra tankar kan man fundera...

Just nu önskar jag bara att du kunde skriva något, just nu spelar det ingen roll jag är inställd på det värsta i alla fall och det här är så plågsamt. Och jag är rädd för att det inte kommer bli bättre för varje dag som går, jag är inte mig själv så här. Jag vill vara mig själv, jag vill kunna sova, jag vill känna lite lycka, jag längtar efter att ha en normal vardag igen. Har snart inte haft det på en vecka och det är jobbigt att vardagliga saker ska gå tungt.

Nu känner jag mig ledsen igen, men för ett tag sen kände jag mig bitter. Vissa påstår att man inte ska ta sånt här, jag gör vad som helst för kärleken. Varför ska kärleken vara så orättvis? Och varför har jag lurat mig själv i 3½år att kärleken alltid kommer vara bra. Varför kommer jag sluta tro på sånt här?

Jävla skit!!!! Nu ska jag i alla fall duscha!