Nu känns det inte lika tungt, det har lättat lite. Tack för det! Jag måste vara stark nu fixa de här dagarna, förstår att jag inte kan få veta om körkort som blir klarade eller om det festas något eller tränas något eller något bara vardagligt. Jag kan bara acceptera. Maria säger att vi ska tänka att du har rest till Irak och där får man inte prata i telefon, så nu är det så;) Inte för att jag kommer tro det men jag ska försöka. Jag kan inte stanna upp helt, även fast det bara är det man vill, bara stanna upp och sitta vid telefonen och vänta, det vill jag göra. Men ja, nu har jag faktiskt bara telefonen med mig för att jag ska kunna svara om mamma ringer.

Ska ge mig själv en klapp på axeln och tala om hur duktig jag är, jag är duktig och jag är stark. Snart ska jag lägga mig och läsa och sen sova bort lite mer av denna dag och vakna upp för dag två i detta lidande. Lidande är vad det är.