Jag står inte ut, det har gått fyra dagar och det handlar om kanske tio dagar till. Jag vill inte utsätta mig för det här mer, tänkt om jag ändå bara får ett negativt besked sen, då kommer jag aldrig förlåta mig själv för att jag utsatte mig för det här!

En timmes promenad vart det och jag hade förmodligen kunnat gå hur långt som helst, det är så skönt att bara låta benen gå, de går liksom av sig själv och resten av kroppen kan bara domna bort, man behöver inte tänka så mycket. Det är underbart! Men jag kan inte gå bort alla mina dagar heller, det kommer göra mig orklös sen.

Åhhh, jag bara längtar till fredag nu, jag vill bara hem, hem till allt som är bekant och mysigt. Bara få sitta i en soffa och kolla på tv med de man älskar och bara ha det skönt. Ha folk som tänker åt en, fixar mat åt en och bara tycker om en.

Sitter här med en lista på saker jag måste få svar på sen och lista på saker jag vill säga och en lista på saker jag vill göra sen. Åh, jag vet inte hur jag ska klara av det här, det sliter så fruktansvärt på mig. Det värsta är att det inte ens hjälper att sova för alla jävla drömmar handlar om dig eller något som berör oss, så det är bara jobbigt att vakna upp sen också. Och det är jobbigt att vara vaken för jag bara tänker.

Idag gjorde jag tacos till lunch, och jag hade köpt så mycket köttfärs för vi skulle vara två som åt det i fredags, men så vart det inte. Så nu har jag massa rester och jag kommer säkert låta dem ligga där i frysen och ruttna för det kommer ge mig så hemska minnen. Jag tänker på all musik jag inte kommer kunna lyssna på och på alla ställen jag inte kommer kunna besöka och alla maträtter jag inte kommer kunna äta för att det kommer påminna och jag vill inte minnas, det är för vacker för att minnas. Och nu tar jag ut allt i förskott, det borde jag inte för jag vet inget egentligen...

Nu måste jag försöka sluta lyssna på Kent och börja plugga lite istället!