Nu har ytterligare en månad gått det är sjukt vad tiden går fort. Det var ungefär två år sen du var till Uganda nu, två år! Då var jag på praktik i Ullvi och sen tog jag körkort, det var tur jag hade mycket att göra så jag inte saknade dig så mycket, dessutom visste jag att du skulle komma hem igen. De två veckorna gick bra, jag fick skicka sms då och vi kunde sakna varandra. De här två veckorna kommer inte gå lika lätt, nu får jag inte skicka något sms och jag vet inte ens om du saknar mig tillbaka jag har ingen praktik och jag har inget körkort att kämpa med. Satan vad jobbigt det här är! Jag vill så gärna få skicka ett sms, jag vill så gärna veta allt innan nästa helg, mycket för att jag då ska till ett jobb och sen ut på praktik veckan efter. Då vill man så gärna vara glad! Om jag nu kommer bli glad, det vet jag inte heller. Allt jag kan hoppas nu är att du saknar mig också, att du längtar lika mycket efter mig som jag längtar efter dig och att du vill försöka lika mycket som jag! Det är hemskt, jag har så många frågor jag vill ställa men jag kan inte, just nu vill jag bara skicka ett mejl med de hundra frågorna som virvlar omkring.

Nätterna är värst så kommer mest frågor och det gör verkligen att jag inte kan sova och när jag väl sover drömmer jag bara massa mardrömmar. Vilket gör att jag börjar oroa mig för saker som jag vet att jag inte ska oroa mig för, för jag litar på dig så mycket! Men jag antar att man blir tokig av sånt här och därför börjar tror massa hemskheter och just nu vill jag bara har bekräftelse på att det inte finns hemsketer (jag vet det innerst inne). Men jag tror så mycket nu, känner så mycket nu. Det är så jobbigt!

Vet ni vad, nu ska jag ut och gå i höst vädret ett tag. Fördriva tiden, nu längtar jag bara till helgen och att få komma hem och samla kraft och bara vara jag!