En grå dag, men jag ska ändå ge mig ut och gå en timme bara för att! Sen ska jag ligga i soffan och fundera över livet, det gör jag redan men ändå. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre och jag har alltid varit så säker. Just nu vill jag så på konsert och lyssna på Håkan och Kent resten av mitt liv och vara lycklig. Det är bland den bästa känslan jag vet att stå i en folkmassa och bara sjunga med och bara vara där och ingen annan stans i tankarna, ett sånt enkelt fokus. Men det är inte långt kvar nu, till den 27e med Kent och den 28e med Håkan och det spelar ingen roll att jag har jobb dagen efter jag ska stå där och jag ska stå så långt fram! Och jag ska inte låta ett minne eller tanke passera, för det är det jag önskar nu att bra vara här och inte vela massa skit som alltid. För jag är så bra på det att vela och att ha massa dumma idéer om hur allt ska bli och det blir aldrig så, så jag blir alltid besviken. Just nu känns det som ett bakslag att gå och städa hotellrum igen, vart jag inte mer än så här, det här är inte vad jag vill göra med mitt liv. Det blir min tredje sommar och de frågar om jag kommer ihåg saker som är självklara, det är för tusan som att cykla har du en gång lärt dig så glömmer du inte. Jag jobbade senast i påskas men jag har för tusan inte dåligt minne. Jag lovar det sitter kvar i kroppen om man har jobbar där så mycket som jag ändå gjort. Alltså jag borde verkligen inte sitta här och deppa över allt jag borde gå ut och gå nu, jag fick bara lov att skriva av mig. Kanske blir min promenad med Kent inte fult lika jobbig då. Det enda man inte blir av med är saknad efter människor, människor man alltid tappar på vägen, fast man inte vill. Jag vill inte, nej nu ska jag gå innan jag kryper ner i sängen igen.